25 augusti 2017

Det möjligas konst i ett omöjligt lanskap

Jag har hållt på med politik på ett eller annat sätt i hela mitt vuxna liv. Jag har haft fem olika partiledare och deltagit i ett tiotal valrörelser. Jag har upplevt både segrar och förluster, uppgångar och nedgångar i opinionen. Min egen högst personliga sammanfattande spaning är att de gånger som det gått dåligt så har det aldrig berott på partiledaren!
Ett antal företrädare har genom sin mediala pissnödighet kastat ut en partiledare nästan på dagen ett år innan valet utan att redovisa något tydligt alternativ och dessutom precis när partiledningen börjat presentera den politik vi tänkt oss gå till val på vilket nu flyttar medias fokus från politikens innehåll till intern konflikt. Och har man varit med så länge som jag varit så vet man att media gillar interna partikonflikter i allmänhet men älskar när det händer Moderaterna.
Man märker verkligen hur snabbt drevet går och på bara några timmar blev Annas position som partiledare omöjlig att försvara. Många av de som deltagit i drevet har nu så här lite i efterhand kommit med lite mjukare tongångar men vad de inte verkar inse är att skadan som de var så snabba med att påpeka och vilja få bort nu istället både blivit större och såret djupare. Man hade ju önskat att vi 2017 kunde släppa den osunda fokuseringen på partiledaren och jobbat mer med det politiska innehållet och kommunikationen med väljare. Nu ska vi istället dra igång en process för att välja ny partiledare när fokus verkligen hade behövt vara på att få fram och förmedla ut vår politik inför valet. Jag hoppas nu, i likhet med flera andra partikollegor i landet att det blir en öppen process med kandidater som öppet deklarerar sin avsikt och vilja att leda partiet framåt och inte en dold nomineringsprocess i slutna sammanträdesrum. Själv tänker jag ägna året fram till valet åt att möta väljare och prata politik på Växjös gator och torg och självfallet jobba i mitt politiska uppdrag för att göra Växjö till en ännu bättre kommun att leva, bo och verka i!

14 juni 2017

Effektivisering i omsorgen

Nedanstående svar till Tomas Thornell (S) har jag skickat in till Smålandsposten

Inte snabbare, utan smartare
Svar till Tomas Thornell i SmP 2017-06-10
Tomas Thornell går gärna till attack och denna gång är det undertecknad som avkrävs en förklaring över vilka det är som ska springa fortare för att våra besparingar ska vara möjliga. Då kan jag berätta för dig Tomas att en effektivisering inte handlar om att springa fortare, utan om att hantera skattepengarna på ett smartare sätt.


Vi står för olika politiska riktningar, där vi i Blågröna är tydliga med att vi vill använda pengarna som finns på ett så effektivt sätt som möjligt, medan Tomas och Socialdemokraterna åminstone ger intrycket av en outsinlig källa att ösa pengar ur, där man plockar mer ur skattebetalarnas plånböcker varje gång man ska få ihop en budget.


Det är viktigt att förstå samhällsutvecklingen när vi pratar skatter. Sverige står, som många andra länder idag, på gränsen för vad vår välfärd klarar. Under låntg tid har den offentliga sektorn tagit på sig mer och mer av medborgarnas ansvar. Idag är det inte längre möjligt att tänka så utan nu gäller det att tänka om och hjälpa dem som verkligen behöver det, men det kommer ta tid. Vi väljer att börja nu. 
Vi ser att en effektivisering av omsorgen är möjlig. Bland annat kan man i Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) jämförelser i databasen KOLADA, se att kostnaden för äldre- och handikappomsorgen utslaget per invånare är betydligt högre i Växjö än i jämförbara kommuner.Det vill säga: Kan andra kommuner göra detta till lägre kostnader så kan Växjö också.
Att det blir fler äldre i Växjö är vi nog alla överens om, men det är ju också så att de senaste åren har vi trots denna ökning sett ett minskat behov av äldreomsorg. De äldre Växjöborna har helt enkelt varit såväl piggare som friskare än förväntat. I Blågröna Växjö har vi stor respekt för att en effektivisering på nästan 25 miljoner, även om det bara motsvarar c:a 2% av omsorgsnämndens budget på över 1,2 miljarder, skulle kunna få konsekvenser för verksamheten.


Därför ska vi med hjälp av den Digitaliseringsfond, som kommer att inrättas, och omsorgsnämndens stora egna kapital se till att effektiviseringen sker på ett smart sätt. Några lösningar är redan tydliga, genom att t ex öka investeringar i nya system och verktyg kan vi ta fler och större steg mot en modern omsorg med bibehållen kvalitet och trygghet för våra omsorgstagare samt en bättre arbetsmiljö för våra anställda.

Ulf Hedin (M) ordförande i omsorgsnämnden i Växjö


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Vilhelm Mobergs gata,Växjö,Sverige

02 februari 2017

Samarbete eller inte samarbete

Följande har jag idag skickat in till Smålandspostens debattredaktion:
Vad vill egentligen Moderaterna? Vill man samarbeta med Sverigedemokraterna eller vill man det inte? Av debatten som uppstått i media efter Anna Kinberg Batras utspel om att snarast lägga fram en gemensam Alliansbudget att döma så finns det de som förstått, de som inte förstått och de som mer eller mindre medvetet missförstått vad hon egentligen föreslagit. Därför ska jag försöka mig på att förklara det, samtidigt som jag vill ge min egen syn på saken.
Om Alliansen skulle lägga en gemensam budget så vet vi sedan tidigare att Sverigedemokraterna har deklarerat att de då skulle rösta på den, det skulle i så fall innebära att den gick igenom eftersom regeringen inte ens med stöd av Vänsterpartiet har majoritet i riksdagen. Skulle Alliansens budget vinna kommer troligtvis regeringen inte sitta kvar (de vill nog inte regera med en alliansbudget under valåret 2018). Det skulle i så fall innebära att frågan om att bilda regering skulle gå till alliansen. Alliansen har ju inte heller någon majoritet i riksdagen och frågan är då om man i det läget skulle förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna, antingen passivt i form av att de bara förväntas rösta med alliansen utan att några förhandlingar förts eller aktivt, där SD också haft inflytande i någon form på antingen regerings sammansättning eller på dess politik. Passivt stöd från SD har ju Stefan Löfven och Socialdemokraterna redan använt sig av för att fälla den förra Alliansregeringen, t ex i frågan om ett sjätte jobbskatteavdrag och borde därför, åtminstone för sossarna, inte vara särskilt kontroversiellt.

För mig är det helt självklart att varken Stefan Löfven eller Jimmie Åkesson ska avgöra om Allianspartierna ska lägga en gemensam budget! Ska det faktum att en gemensam alliansbudget har stöd av en majoritet i riksdagen göra att man avstår? Att situationen i det politiska Sverige är lätt absurd insåg de flesta redan dagen efter valet 2014, men genom en överenskommelse i december avvärjdes ”risken” för ett nyval genom att Alliansen gick med på att de inte skulle lägga några gemensamma budgetar. På så vis såg man till att Sverigedemokraterna förlorade sin vågmästarroll, men samtidigt avhändade sig också Alliansen möjligheten att driva en gemensam sammanhängande politik och även möjligheten att stoppa de frågor som regeringen bakat in i sina budgetar eftersom de med ”automatik” går igenom.
I vår svenska parlamentariska demokrati är det väljarna som vart fjärde år väljer hur den politiska kartan ska se ut den kommande perioden.
Anna Kinberg Batra är tydlig med att det inte är aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna för att få till en ny regering. Jag tycker personligen att Moderaterna kunde avstå från att samtala med dem helt och hållet. Däremot borde såväl Moderaterna som övriga partier sluta upp med att vända ryggen till och istället ta debatten med SD och ställa dem mot väggen. I Växjö kommun t ex kan SDs egna yrkanden nästan räknas på ena handens fingrar och de har aldrig lagt ett eget budgetförslag, vet deras väljare om hur deras röster förvaltas? Att inte försöka få till en Alliansbudget eller en Alliansregering bara för att en sådan i så fall skulle behöva passivt stöd från SD handlar ju inte om SD utan om att man lämnar ifrån sig inflytande och motarbetar sin egen politik.


Ulf Hedin Moderat kommunpolitiker i Växjö